Vigselrätten främjar ojämlikhet
Med största sannolikhet kommer frågan om samkönade äktenskap upp på partiledarnivå i nästa vecka. Idag publicerar SvD Brännpunkt två artiklar i ämnet. Präster i Svenska Kyrkan vill fortfarande ha kvar vigselrätten medan religionshistorikern och muslimen Anne Sofie Roald menar att vigselrätten skickar dubbla signaler till muslimer i Sverige.
Alliansregeringen har svårt att komma överens i frågan om samkönade äktenskap. En tänkbar kompromiss skulle vara att helt avskaffa de religiösa trossamfundens vigselrätt, en lösning som har förespråkats i flera inlägg på SvD Brännpunkt.
Vigselrätten är en delegering av myndighetsutövning från staten till olika trossamfund. "Myndighetsutövning får aldrig vara diskriminerande", skriver till exempel RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér.
Vi stödjer denna hållning och vill peka på ytterligare ett skäl till att den bör genomföras: dagens system kan uppfattas som att staten sanktionerar den ojämlikhet på familjerättens område som existerar inom bland annat islamiska trossamfund.
Trots att det i Sverige inte existerar parallella rättsystem är det på äktenskapsbalkens område möjligt för personer med en annan tro än den protestantiska att följa egna lagar och förordningar.
Själva grunden för den svenska äktenskapsbalken är individens lika rättigheter, inte minst vid skilsmässa. Inom katolicismen har i princip varken man eller kvinna rätt till skilsmässa.
Detta strider mot grunden för den svenska äktenskapsbalken. Däremot stämmer det katolska påbudet om att det varken är mannen eller kvinnan som har denna rätt överens med lagens jämställdhetsprincip.
I den judiska och den islamiska familjerätten har mannen en betydligt starkare ställning. Många islamiska trossamfund och många imamer accepterar inte ett skilsmässobeslut från en svensk domstol om inte även mannen skrivit under skilsmässohandlingarna.
Problemet blir att muslimska (och även judiska) kvinnor då kan fastna i så kallade "haltande äktenskap", det vill säga de är skilda enligt det svenska systemet men gifta enligt det islamiska.
Om dessa kvinnor gifter om sig kan de mötas av både sociala och juridiska konsekvenser. Sociala konsekvenser gör sig främst gällande inom gruppen i Sverige.
Inom den gruppen anses inte dessa kvinnor som skilda och om de då gifter om sig bryter de mot gruppens religiösa och kulturella tabu.
Därtill är många av dessa kvinnor socialiserade in i gruppens normer, vilket gör att de accepterar dess uppfattning om vad som är "syndigt" eller kulturellt oacceptabelt.
De juridiska konsekvenserna kan också bli påtagliga, särskilt för de kvinnor som gift sig i ett muslimskt land och sedan skiljer sig i Sverige. Om de gifter om sig utan att ha fått en islamisk skilsmässa och sedan reser tillbaka till sitt hemland (till exempel på semester) kan de riskera fängelsestraff för bigami eller hor (zina), som det kallas i den islamiska lagen.
I några länder med muslimsk majoritetsbefolkning är det fortfarande dödsstraff för detta brott.
Det paradoxala med trossamfundens vigselrätt blir då att den legitimerar dessa giftermål i det svenska samhället samtidigt som det islamiska eller judiska giftermålet inte infriar de rättigheter som garanteras av ett svenskt giftermål.
Vigselrätten skickar därmed dubbla signaler främst till den växande muslimska gruppen i Sverige. Genom att tillåta att delar av familjerätten läggs inom församlingarna kan det lätt uppstå en falsk föreställning om att hela den islamiska familjerätten sanktioneras inom det svenska systemet.
Om vi vill skapa samhörighet mellan alla svenskar oberoende av bakgrund måste det ske även inom familjerätten.
Den spända relationen mellan muslimer och kristna i stora delar av Mellanöstern kan ses som ett skräckexempel; sedan lång tid tillbaka har dessa grupper haft sina egna familjerättssystem, och giftermål liksom sociala relationer över de religiösa gränserna har varit problematiska.
Genom att trossamfundens vigselrätt avskaffas kan svenskar med bakgrund i andra länder knyta an till det svenska lagsystemet och homosexuella undgå att bli diskriminerade av religiösa auktoriteter som anser att homosexualitet är syndigt.
